gud förbannat vad du får mig kvävd,
trots att jag inte har kvar dig någonstans o inte ens pratar med dig så får du mig kvävd.. hur stora är oddsen egentligen?
jag sveptes med i stunden men jag lovar dig, jag lovar o svär att du aldrig var så betydelsefull för mig att jag känner att jag går under utan dig,
snarare tvärtom..
vissa människor behöver man verkligen inte i sitt liv, dom bara är där.. tar massa plats utan att uppfylla någon funktion över huvutaget,
egentligen är du ens ens värd att vara huvudämnet i mitt blogginlägg men jag blev plötsligt frustrerad o det ska tydligen vara bra att få ur sig lite känslor genom skrivandet?

för några få dagar fick du mig att känna mig omtyckt, behövd.. betydelsefull om inte annat,
men det tog inte längre för mig o inse att det bara var en känsla jag saknat, inte någon känsla jag ville dela med dig
även jag har vissa behov, o ibland känner jag att jag vill le lite när jag tänker tillbaka på att vi faktiskt hade ganska roligt,
men vad som hände var fel.. o absolut inte nödvändigt, jag utnyttjade stunden o slukade det du erbjöd mig som en utsvulten varg o brydde mig inte om att tänka efter


du var i o för sig ännu värre, o det känns mer patetiskt än tragiskt o sitta här..
medans du verkar tro att du gjort mig illa o på ngt sätt  fått mig hjärtekrossad?´jag är inte känslokall.. eller kanske. fast inte för stunden.. för ditt&mitt.. du&jag, det hade inte med känslor o göra för fem öre
vad är problemet egentligen? vad är det du sitter o gör? har dåligt samvete? tycker synd om MIG? när det snarare är du som blivit förd bakom ljuset?
är jag elak? jag känner mig inte elak..
borde jag känna mig elak?
varför skulle jag? när du ändå utnyttjade mig.. med samtidigt inte visste att jag gjorde desamma?


för att något dryper av åtrå behöver det inte vara kärlek.
det var så längesen nu.. men ibland påminner du mig bara o jag var tvungen o få det ur mig.
jag ville aldrig ha dig, bara det du hade att erbjuda mig.