jag satte mig precis framför datorn o känner hur jag är fylld av en olustig känsla
de var jobbigt o besöka min farbror, men lyckan i hans ögon då han fick förklarat för sig vem "denna vackra kvinna" som stod framför hnm var,
är ngt jag skulle kunna döda för att få se igen
lika jobbigt var det när vi konstaterade att mina 10 år som jag trodde de var sen vi sågs senast, egentligen var 14..
14 hela jävla år.. o vi bor bara några mil ifrån varandra
människor nuförtiden är så dåliga på att ta vara på saker, för rätt som det är tar de slut o de är tragiskt att man ska behöva uppleva döden eller ngt annat olyckligt innan man inser att man ska leva livet en dag i taget o verkligen ta vara på det man har
jag är så glad att jag gjorde de här
inte bara för hans skull utan för min egen
jag är stolt över mig själv för att jag kunde stå emot skammen jag känt, o bara åka dit
han var riktigt dålig idag men trots de så kramades vi hårt i säkert närmare 40sekunder
han sa att jag skulle lova att ta hand om mig o ha de bra o önskade mig en god jul
jag är så förundrad över hur en människa kan leva sitt liv med sån inställning som min farbror gjort, hur han efter många om o men, trots att man varit livrädd för döden, lärt sig acceptera det o leva som om man inte ångrar ngt i livet o vara glad över de man upplevt
han är full av humor, min farbror
o trots att döden krupit upp i varje vrå av de rummet så kände jag en så ofattbar värme som jag vet att han delade med mig

när han vaknade o såg mig idag, så vet jag att jag bidrog med att han kommer klara av att knyta ihop säcken