ibland kan jag inte sluta förvånas över mitt eget törstande efter skvaller,
varför lär jag mig aldrig att saker oftast blir fel när det har med skvaller o göra?
jag älskar o höra skiten.. tack o lov att jag iallafall lärt mig att inte snacka vidare
jäklar vilket sjuhelvetes liv det blir då det kommer ut o allt är förvrängt o fel

jag är frusen
på alla sätt.. jag känner mig till o med kall inombords..
vissa dagar känns allt så tomt o jag kan inte låta bli o fundera över om det inte är dax att jag får ta del av det mitt liv har att erbjuda

ibland känns det bara som att allt går utför o livet njuter av att sätta käppar i hjulet för mig,
jag börjar bli lite trött på att försöka ta mig igenom vissa grejer medans annat tittar på för o inspektera varenda rörelse o står beredda att jubla om jag skulle misslyckas
jag saknar när min pappa säger "victoria, du vet att jag stödjer dig i allt jag gör"
missuppfatta mig rätt, han har inte slutat säga de.. jag känner bara att jag behöver dom orden just precis nu
i vanliga fall värmer dom mig o höjer mitt självförtroende några snäpp,
nu vill jag mest bara ha värme

jag börjar bli rädd för mig själv
för det känns som om jag börjat tappa fattningen o mina fötter vill slå undan
jag hatar att stå ostadigt
svajigt..

det känns som att mina fingrar ska gå av när jag skriver på tangenterna
eller det sticker i dom.. en stickande brännande känsla för att dom är så kalla
dax o sluta gnälla o göra ngt åt skiten
jag förtjänar honungsté
faktiskt!


FRIDENS LILJOR