nu sitter jag här igen, o försöker förstå vad som har hänt
jag kan inte riktigt sätta ord på nånting för tillfället o den bitterljuva tragedins sötma vilar längt ute på min tungspets, precis sådär lagomt så jag inte kan undvika smaken av den hur jag än gör
samtidigt försöker jag intala mig själv att de illamående som tränger upp för min strupe inte tyder på ånger o obekvämhet, men vi vet alla hur icke-lönt de är att försöka ljuga för sig själv
det känns konstigt att kolla mig i spegeln o de känns som att jag bara är en hård yta, för rädd för att falla, o för rädd för att våga vara denna någon jag vet att jag nånstans där inne är
den dimmigt dystra grå reflektionen jag ser när jag ser mig själv i tv'n nu när jag ligger här, dom immiga konturerna som gör sitt bästa för o spegla mig så tydligt de bara går,
totalt misslyckande.. jag ser inte detaljer i mitt ansikte när jag kollar dit,
jag ser ngt grått.. nästintill dystert, otydligt, sorgset.. jag tänker mig en stad efter en ödesbrand, allt är fullt av aska o man kan höra kvävda o hjälplösa skrik i tystnaden
o så är det jag som är i mitten av den här rutan, grå, dyster, otydlig, sorgsen..
det är dom här gångerna, när man tappar ner sig själv nånstans i avgrunden o inte riktigt vet när man får fäste igen, om man ens får det,
som man sitter o funderar över vad det är som gör att man så många gånger lyckas slås omkull
är det att man tar förgivet att ngn alltid ska hinna fatta greppet om en innan man faller, eller handlar de bara om ren o skär bortskämdhet som gör att man inte ens tänker på att man kan falla?
jag skrämmer mig själv när jag inser hur sårbar jag är, o jag skrämmer mig själv ännu mer när jag inser hur nära man är på o tappa fästet
hur kan man frivilligt intala sig att den drömvärld med perfekta människor kommer hålla för evigt?
framförallt när man så många gånger sett betydelsefulla människor göra bort sig både en, två, tre, fyra, fem, sex gånger.. ändå står man där som ett fån
med hjärtat i handen o manipulerar sönder sig själv i desperata försök att intala sig att om man bara ger dom 1 chans till.. 1 liten chans, jag menar.. dom kan ju bättra sig
dom kan ju ha lärt sig nu.. nu vet dom hur jag funkar, o hur dåligt man inte ska bete sig
nu.. NU.. den här gången funkar det! nu har dom äntligen förstått.. ja, men 6 misstag.. de är väl ingenting.. de gjorde inget att dom kallade mig si, eller kallade mig så.. eller bad mig dra åt helvete, eller snackade skit, eller spred lögner..
neej nej, mitt liv kretsar ju runt betydelsefulla människor så jag ska bara sitta här o ta emot..
o ge en till chans förstås, bara en..
folk kan ju ha lärt sig..

eller nej, jag glömde..
nu fastnade jag i min egoistiska, självupptagna bubbla igen, jag älskar mig
alla älskar mig, jag är bättre än alla, jag klankar ner på folk, snackar skit, agerar översittare o självklart tycker jag ju om o såra andra människor o se hur dom sakta men säkert bryts ner av min idiotsäkra manipulation,
aah.. sådärja.. nu fick jag dom dit jag ville..
känn på den kniven i ryggen va.. o föresten.. du kan ju ta tillbaka de här hjärtat jag slet ut.. inte direkt så att jag vill ha en souvenir eller ngt som påminner om dig
för jag är en iskall människa, med ett hjärta av sten som lever på att göra andra olyckliga
eller vänta nu.. det är ju inte jag som är sån.. det är ju Du



mmmh, tja!