just i detta nu sitter jag invirrat i täcket i min säng med datorn i famnen, med ett drös oförklariga känslor forsandes genom min kropp
idag har jag genomfört ngt som jag inte gjort på 10 år
på 10 år har mkt i min vardag förändrats men det som gjort att skillnaden idag var så stor gentemot sist är förmodligen de faktum att jag gått från en unge på 10 bast, till en kvinna(?) på 20 år med betydligt mer erfarenheter i ryggsäcken
när vi dök upp i skogskapellet var vi nästan först, allt var väldigt tyst o fridfullt o man kunde skymta kistan längst fram, med dess ljusgrön/vita skynke över sig.. en enkel röd ros låg uppepå o jag kände att jag skulle klara detta utan problem
folk började dyka upp.. tror hela skaran slöt sig upp mot 40 personer.. varav de var uträknat att minst 31 av dom var släkt.. jag kände igen ungefär 7-10 st..
folk kände igen mig lika lite som jag kände igen dom, man kan inte förstå hur folk förändras
min andra farbror gav mig en stor kram o sa "vet du vad victoria, du får skylla dig själv att jag inte känner igen dig! så dom du vuxit upp o som den vackra kvinna du har blivit!"
man försökte lista ut vilka alla var o hälsade på så många man hann med..
slutligen närmade sig klockan 13:00 o de var dax att gå in i själva kapellet o slå sig ner på stolarna.. biblar på varenda stol.. man skymtade sifferkombinationerna "249", "203" o "231" i guldiga siffror på väggen framför oss
pappa o hans syskon fick sitta längst fram.. tillsammans med min farbrors barn o fru..
än en gång kände jag ett rus av känslan som intalade mig att jag skulle klara det här,
o då.. innan ens prästen börjat prata.. så började tonerna av "amazing grace" ljuda i kyrkan o man kunde nästa höra hur alla drog efter andan o kände att "nej nu.. nu bryter det ut"
minnen från min farbror kom upp o man kunde ibland höra en snyftning nånstans bakom mig, ibland ensamt.. andra gånger samtidigt som ngn annan.. oftast samtidigt som mig
min spänningshuvudvärk som bröt fram ju mer jag försökte hålla tillbaka tårarna, sitter kvar än,
o samtidigt som jag försökte intala mig själv att det är okej o gråta, så slogs jag av tanken att min farbror, den lustigkurren inte hade velat att vi skulle göra det
jag stod i mitten av ett vägskäl o visste inte riktigt vad jag skulle välja
tillslut stannade allt bara.. det var som att jag inte kunde få en till tår att rinna ur mina ögon o jag satt bara o lyssnade
fortfarande möttes man av snyftningar någonstans omkring sig o man såg i ögonvrån hur folk baddade sina ögon,
men plötsligt satt jag inte mitt bland dom längre
det var litet, det var enkelt o det var vackert.. jag kände en lättnad skölja över mig redan innan vi lämnade kapellet,
o när jag satt på minnesstunden o tittade på alla människor som kommit för att hedra min farbror,
så kände man värmen i rummet, en lugn frid som nådde varenda en som var där,

o då insåg jag att stor sorg är resultatet av vackra minnen