hej bloggen!

som ni alla vet, kära läsare, så är det nu dryga 1½ månad sen jag o micke bröt upp
vi har inte träffats på 3½ månad sammanlagt o nånstans i mitt huvud tror jag de varit så att jag bara gått o väntat på att ngt ska hända o vi ska ses igen
jag har alltid vetat att jag är en stark person, men visste att det här skulle bli en pers att ta sig igenom eftersom känslorna jag hade för micke var så himla stora

men ju mer tid som paserat så har jag börjat inse att det kanske är dax o gå vidare, o släppa tanken om en återförening som jag inte tror existerar
jag har aldrig fått känslan av ånger eller ngn form av att man tagit fel beslut, från mickes sida
hela tiden har jag gått runt med en känsla av att saker skulle vara precis lika jobbiga för oss båda, men plötsligt så slog det mig att den här separationen med alla jobbiga känslor som jag trodde vi delade, egentligen är ngt som jag har tungt att ta mig igenom
jag kan skicka sms ibland.. när saker påminner mig extra mkt om hnm.. eller säga saker som hade med oss o göra,
men jag får aldrig mer än en ledsen smily tillbaka,
o det har fått mig att fundera på om den ledsna smilyn bara är ett sätt att försöka få mig att känna att det är synd att jag tänker tillbaka, eller synd att jag saknar,
o inte få mig o känna att han känner detsamma

egentligen trodde jag nog att jag skulle ta hela den här grejen bäst av oss två,
men nu tror jag verkligheten hann ikapp mig än en gång, o nu dunkas jag i ryggen o blir tillsagd att det var jag som föll hårdast


så svara mig, kära vänner
hur gör man egentligen för o gå vidare helt o hållet?
ska man bara sitta o vänta på att allt ska rinna av en?
eller ska man hitta andra saker att göra som får minnen o känslor att blekna?
jag är dålig på sånt här

/virr-vickan